Diana

Igår när jag var på jobbet så fick jag ett otroligt tråkigt, hemskt och ja... Min farfar(på peters sida) har avlidit.
Han blev 77 år och dog i sitt hem.

Det här med döden... För några år sedan kunde jag säga att jag inte kände en enda person som har dött, sen den första som gick bort var min plastmormors pappa. Jag kände honom inte så mycket. Så jag blev inte speciellt ledsen. Tyckte såklart att det var tråkigt och sådär, men jag förstod det nog inte. Förns jag var på begravningen.
Att se gammelmormor sitta där helt förkrossad, tårarna bara forsade ner för hennes kind. När jag såg det, då gick mitt hjärta i tu. Det gjorde så ont i mig, att jag bröt ihop och började grina så mycket att, ni vet, man inte kan vara tyst och man kan inte andas. Jag sprang och gömde mig i något hörn och så kom mamma och pappa och tröstade mig. Tillslut kändes det lite bättre och jag gick och gav gammelmormor en kram...

Nästa död, det var min riktiga gammelmorfar. Han bodde i dalarna där vi har sommarstuga. Träffade honom jätte mycket när jag var yngre, dock inte så mycket på slutet. Fick iallafall ett sms av min barndomskompis Jennie, som bor där nere. Det stod "Diana, Nisse har ramlat ihop ute på gräsmattan." Kort därefter så fick jag ett till medelande "Han är död!! :'( Vi får inte tag på Lena, kan du försöka???? Jag är ledsen gumman! <3"
Jag trodde hon skämtade med mig, men efter några sms till så förstod jag att hon menade allvar. Jag ringde till mormor och fick lämna beskedet. Hon blev såklart jätte ledsen och det gjorde sådär ont i mig som första gången. Jag bröt ihop igen. En annan detalj är att den här gången var jag på jobbet... Jag fick panik och frågade chefen om det var okej att jag gick ut. Vilket det var. Satt ute en bra stund och försökte samla mig. Tillslut gick jag in och fortsatte att jobba. Jag jobbade bara tre timmar vilket var skönt, dock kändes dom som tio.
Vi åkte upp på begravning och jag grinade och grinade...

Igår 12.15 ringde mamma mig. Berättade att pappa hade hittat farfar hemma hos sig, död, i sin säng.
Jag stod på jobbet, först blev jag chockad, sen kom tårarna. Och samma visa här. Alla har ju faktiskt dött när dom har varit äldre, och det är faktiskt naturens gång. Men, det som känns hårdast, jobbigast, det är alla runt om kring. Som pappa och hans bröder. Dom blev såklart jätte ledsna allihopa. Och det är sånt som gör mest ont. Skulle jag hitta min mamma eller pappa död så vet jag inte vad jag hade gjort. usch, hemska tanke.
Men ja. Naturens gång... Snart blir det begravning igen. Det kommer bli tufft... Men det är bara att bita ihop och vara glad för de som faktiskt är kvar. Se till att ta vara på mina nära och kära.



Detta är farfar för en månad sen... känns helt sinnesjukt att han inte är kvar hos oss... <3